Dessa ord från Johannesevangeliet säger mycket om vad det innebär för mig att få bli kyrkoherde för Vår Frälsares katolska församling: Jag kommer hit till en församling med sekellånga traditioner, l församlingen har generationer av katoliker döpts, gått till första kommunionen, konfirmerats, gift sig, lidit, kämpat, bett, älskat, jordfästs.... Här har en rad kyrkoherdar och kaplaner verkat och präster predikat, undervisat, hört bikt, tagit emot besök, besökt människor, bett och givit ut sina liv för sin hjord.

DET ÄR MED VÖRDNAD inför alla dessa människors livsverk som jag vill försöka åta mig uppgiften att bli er herde. Jag gör det i den fasta tron att jag i detta arbete skall representera honom som är den sanne Herden: Jesus själv. Det är hans röst jag skall låta er höra.

Han har lovat att ge sin Andes vägledning till oss alla som tror på honom. Jag vet att Han talar till er, att Han finns i er alla och att Han tar hand om er. Hjorden är ju hans. Församlingen, Kyrkan tillhör honom och han skickar mig att vara sitt redskap. Därför har jag visshet om Hans hjälp, hans kraft och inspiration. Det gäller, har jag otaliga gånger märkt, när jag skall förbereda en predikan. Vad skall jag kunna säga till mässbesökarna? Vad har jag för extraordinära erfarenheter eller kunskaper som de inte har? Jag som förmodligen är yngre än de flesta i församlingen? Och det finns många som är både mer begåvade, kunniga och kloka än jag.

Den helige Andes ledning

Svaret på dessa frågor har jag åter och åter funnit i Herrens närvaro i prästvigningens sakrament. Jag brukar t.ex. före en predikan, som jag kanske kämpat med en hel vecka utan att komma till skott och hitta någon god idé, be Kristus ungefär så här: "Herre, det här är dina barn jag skall tala till. Du vill ju ge dem det eviga Livets Ord. Du vet vad de behöver för du känner var och en för du bor i deras hjärtan och du ser dem varje stund i livet. Då far du också ge mig din Andes ledning i den här predikan, annars blir det ingenting som är dem till verklig nytta och som kan bygga upp dem i troslivet."

Det har aldrig slagit fel. Kristus håller sina löften.

Prästvigningens sakrament har alltid mycket mer i reserv än vad jag kan föreställa mig och bereder mig ständigt nya överraskningar. Därför har jag också stor förtröstan på vad Han kommer att göra här i församlingen i framtiden. Jag ber om att Hans planer och önskningar skall förverkligas. Men jag behöver er hjälp att be för det. Han skall inte bara visa mig det utan han skall tala till er alla. Och därför behöver jag lyssna på er. Jag behöver er alltså. En präst har ingen funktion utan en relation till sin församling. Det är i gemenskap med församlingen som han skall fungera, och bara i den han kan fungera. Det finns otaliga evangelieställen som talar om det. Ta t.ex.: "Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader.". (Joh 15:15), eller "Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett." (Joh 17:11).

Därför vill jag säga till er att om vi arbetar tillsammans i denna Herrens vingård i Malmö så skall vi också få skörda tillsammans. Jag behöver er och ni behöver mig och vi är alla i Guds hand. Det är därför med glädje jag har axlat uppgiften att bli er kyrkoherde.

Nu ett par ord om mig själv. Jag skulle kunna berätta mycket om vem jag är och vad jag har gjort i livet. Men jag tycker det är bättre om ni får komma underfund med det själva genom de kontakter vi kommer att ha. Ni kommer t.ex. genom min förkunnelse kunna märka vad jag tror på och vad jag strävar efter. Och genom vårt arbete i olika grupper i församlingen kommer ni också lära känna mina visioner och drömmar.

Men ett par korta punkter bara för att underlätta lite: Det katolska har jag från min farmor som var fransyska. Min farfar och farmor gifte sig i början av 20-talet i Marie Bebådelse katolska församling i Stockholm. De döpte sina barn i samma församling. Min farmor dog sedan när min far var fem år. Farfar gifte om sig med en svenska och protestant och hans barn blev därmed medlemmar i Svenska Kyrkan. Jag växte därför inte upp med katolsk uppfostran, men hittade tillbaka till mina rötter ändå. Här var många människor på min väg betydelsefulla vägvisare och ledsagare.

Jag konverterade 1977 i S:ta Eugenia församling i Stockholm och reste 1978 till Italien för att bli franciskanbroder. Jag stannade hos franciskanerna sex år men begärde, innan jag skulle avlägga de eviga löftena, att få bli upptagen som prästkandidat för Stockholms katolska stift. Jag avslutade mina teologistudier i Milano och blev prästvigd 13.4 1991 och tjänstgjorde tre år i Vår Frälsares församling. Jag var på samma gång rektor för den spanskspråkiga själavården i södra Sverige. Mellan 1994 och 2002 var jag kyrkoherde för S:t Mikaels församling i Växjö. Och nu är jag tillbaka här hos er igen.