Söndagen den 18 augusti, den söndag då katolikerna i Sverige firar Marie Upptagelse, blev fader Daniel Adner installerad under högtidliga former som den nye kyrkoherden för Vår Frälsares församling i Malmö.

I STRÅLANDE SOLSKEN som fyllde kyrkorummet med ljus genom de höga glaspartierna i söderväggen koncelebrerade biskopsvikarien monsignore Lars Cavallin, den avgående kyrkoherden monsignore Koch och den nye kyrkoherden Daniel Adner mässan. Flera ministranter i olika åldrar assisterade prästerna. Under mässan, före predikan, läste den avgående kyrkoherden brevet från biskop Anders, daterat den 15 augusti, med fader Daniels utnämning.

Efter uppläsningen överlämnade monsignore Cavallin kyrknyckeln till den nye kyrkoherden framför altaret.

Installationspredikan msrg. Lars Cavallin

Marie Upptagelses söndagen den 18 augusti 2002

KÄRE TILLTRÄDANDE KYRKOHERDE fader Daniel Adner, käre avgående kyrkoherde monsignore Bernhard Koch, kära gäster från andra katolska församlingar och från andra kyrkor och samfund i vår stad, kära församling!

Det är sannerligen en minnesvärd dag för Vår Frälsares församling som vi är med om: efter 37 år som kyrkoherde i denna församling har msgr Bernhard Koch avgått från en osedvanligt lång och trogen tjänst och en präst, som för ett antal år sedan var kaplan här, har tillträtt som ny kyrkoherde. Att vi firar den nye kyrkoherdens installation just denna söndag, som i vår kyrka firas som Marias upptagning i den himmelska härligheten (den egentliga festdagen är som alla vet den 15 augusti, men vi firar den högtidligt alltid söndagen efteråt), är naturligtvis ingen slump. Det har sin djupa mening - för kyrkan och församlingen heter ju Vår Frälsares kyrka, precis som alla kyrkors moder och huvud, påvens katedral i Rom, som som första namn bär Frälsarens eget namn. Och denna Mariadag är i högsta grad som alla Mariadagar koncentrerad kring honom, som är Marias och allas vår Frälsare.

I. Vår Frälsares kyrka

Denna kyrka som Du, Daniel, nu skall överta huvudansvaret för, byggdes så sent som 1960 som ersättare för den betydligt mindre som låg vid Gustav Adolfs torg.
Den väckte stor uppmärksamhet då och gör det fortfarande - med sina rena och enkla, funktionella former, som anknyter till äldre arkitektur utan att på något sätt kopiera den.

Själva kyrkobyggnaden påminner åtminstone inifrån om en båt, ett skepp, till och med doften - här luktar det tjära ännu efter 40 år - ger sådana associationer; och detta kyrkskepp har som absolut mitt, kommandobrygga, roder, hjärta - den gamla kyrkan hette från början Jesu Hjärta kyrka - just Frälsaren: i tornet som samtidigt är ett kor hänger det väldiga krucifixet från Ekerö, som framställer Frälsaren i dödsögonblicket: på korset frälste, "fri-halsade" han ju oss alla från vår självförvållade självisolering, det som vi kallar för "synd" - vår medvetna vilja att vara oss själva nog, att kasta ut vår Skapare och Fader från vårt och världens liv, att göra oss själva till det vi absolut inte kan vara, till små gudar - vi är just inte Gud, vi är begränsade varelser, som i vår begränsning var kallade till att ge medveten röst åt hela skapelsen och erkänna Gud som Gud, ja, ännu mer: ha del i Guds eget innersta liv, om vi ville ta emot det som gåva, inte som en rättighet att pocka på.
Men vi ville inte; och just därför blev Gud människa, eftersom han inte uthärdade att se oss gå på helt vilse - han levde vårt liv och dog vår död, i dess värsta form, han steg frivilligt ned i vår djupaste avgrund, den som innebär att man är helt avskuren från all mening, helt skild från livets källa - och eftersom han är den han är, så förändrades allt i och med denna gudomliga totala utblottelse: det blev ljus där det hade rått mörker, kärlek där det hade rått hat, liv där döden hade härskat; vi, de förlorade, vanns för kallelsen att bli helt nya människor, inte bara så att säga återgå till det tillstånd som hade rått före fallet, utan till något som är oändligt mycket mer. vi är inte bara frälsta, befriade från något, nämligen det ondas hela makt, utan också frälsta till något: till att verkligen antas som Guds, Faderns, söner och döttrar i och genom Sonen, att fa ta emot hans nya och eviga liv, som spränger alla gränser, också den obönhörligaste, dödens gräns; frälsningen är inte bara "med-död" med Kristus, utan också "med-uppståndelse" med den Uppståndne; och därför finns liksom i en krans runt det stora realistiska krucifixet i denna kyrka som uttrycker hela mörkret och fasan i gudsövergivenheten också små förgyllda kors, förgyllning på spikarna och litet grönt på törnekronan; korset är just som fruktansvärt avrättningsverktyg "livets träd", ett träd som ger evigt liv - och detta liv är inte något som man behöver vänta på i en oändligt fjärran framtid, det finns tillgängligt här och nu.

I denna kyrka sker ett verkligt möte mellan Gud och människa, här blir frälsningen från synd och död och frälsningen till det eviga livet verkligen närvarande, i dopet, i förnyelsens och botens sakrament, främst i den heliga eukaristin, mässan: altaret är det helt dominerande i hela kyrkan, och bakom altaret finns tabernaklet med den röda lampan framför, som markerar Jesu Kristi ständiga närvaro under det konsekrerade brödets gestalt; fisken och brödet på tabernakeldörren antyder vem det är som verkligen finns tillgänglig här, Jesus Kristus, Guds Son, Frälsaren - ICHTYS.

II. Den frälsta kyrkan

Ja, mitt i kyrkan, Guds befriade folk, finns Frälsaren. Och det är fulländningen av Kyrkans främsta medlem, Guds Moder Maria, som vi firar idag. Det är verkligen förnämligt att överta denna församling just på hennes upptagningsdag, den gamla svenska nationaldagen på medeltiden, då vi, världens största kristna gemenskap, och hela östkyrkan, alltså den allra största delen av kristenheten firar Marias Påsk, hennes övergång till fulländningen, den himmelska härligheten, med kropp och själ. Maria kallar i Magnificat, som vi läste i dagens evangelium, Gud för sin Frälsare.

Hon är verkligen befriad från synden och döden, som vi, genom sin Sons lidande, död och uppståndelse - men mycket grundligare, mycket radikalare än vi; hon står under korset i Mariakoret i denna kyrka, och bredvid, på väggen, finns den bekanta ikonen från Czestochowa, som bär sårmärken på sin kind, enligt traditionen tillfogade av en svensk knekt vid belägringen av klostret på 1600-talet; hon är frälst men frälst genom att bli bevarad helt och hållet till och med från vår ärftliga belastning, genom sin Son och för att hon skulle bli Guds nya ark, Herrens tempel, den nya skapelse, över vilken Anden svävade som i tidens gryning - så tolkar Guds Kyrka "du högt benådade" i ängelns hälsning; Maria är redan den nya människan i Kristus, hon är Kyrkan förkroppsligad så som denna Kyrka är menad att vara; det finns åtminstone en helt och hållet frälst, befriad människa, Herrens Moder.

Därför var det inget tyranniskt övergrepp, när Pius XII 1950 förklarade att denna lära om Marias förhärligande tillhör Kyrkans trosskatt, utan en förklaring till vad Kyrkan alltid har trott om Herrens Moder, sagt in i en tid som ville och vill göra människan mycket mindre än hon faktiskt är, inskränka hennes perspektiv till enbart detta jordiska, göra henne först till ett visserligen intelligent men dock djur bland andra djur - och sedan göra också vissa människor till ohyra, som man har rätt och till och med plikt att utrota; så gjorde de totalitära ideologierna i vår tid, och vi firar i omedelbar närhet av dagens högtid den heliga Theresia Benedicta av Korset, Edith Stein, som för sitt medlemsskaps skull i det gamla förbundsfolket och för sin konsekventa kristna tros skull gasades ihjäl med så oändligt många andra i Auschwitz i år för precis sextio år sedan; och den 14 augusti 1941 dog prästen Maximilian Maria Kolbe i samma Auschwitz efter att ha erbjudit sitt liv i utbyte mot en ung familjefaders; den andra totalitära ideologin i vår tid tog miljoner och åter miljoner liv och förstörde otaliga andra genom att förklara människor för klass- och folkfiender som därmed också reducerades till ingenting; och i våra ack så liberala och toleranta demokratier tål man inte ens att man kallar människor från konceptionsögonblicket för människor och därmed värda samhällets totala skydd, utan kan ta deras liv, om de anses störande på något sätt; det är verkligen ingen slump att påven mitt under det kanske blodigaste av alla blodiga sekler som vi har i vårt kollektiva minne vågade visa på att människan har en oändligt vidgad horisont och en värdighet som inte kan sättas i fråga av någon - i Guds Moder ser vi den befriade mänskligheten, som är förutbestämd, kallad, rättfärdiggjord, helgad och redan förhärligad, som Paulus uttrycker saken i Romarbrevets åttonde kapitel.

III Avslutning

Denna Marie Upptagelses söndag, Dyra Vårfrudagen på gammalsvenska, får Du, Daniel, det officiella uppdraget att leda denna del av Guds folk på helighetens väg fram till fulländningen. Det är en stor uppgift att få tjäna denna den efterreformatoriska katolska kyrkans moderförsamling i Skåne som kyrkoherde, en stor tradition att gå in i, och ett stort, många gånger säkert tungt, ansvar att axla. Du skall göra det med förkunnelsen av ett budskap som inte är Ditt utan en annans - Jesu Kristi budskap, som verkligen inte alltid stryker människor medhårs utan för deras egen skull ibland måste uppfattas som något som i högsta grad går mot strömmen; också då måste Du tala klart och tydligt, och så vitt vi känner Dig kommer Du att utan fruktan höja rösten till försvar för sanning, rätt och rättfärdighet och ytterst den självutgivande kärlek som just inte är att söka sitt utan att ge allt, också sig själv - ty denna kärlek är identisk med den Treenige Gudens väsen. Du kommer säkert att göra detta i tålamod med de svaga, i full medvetenhet om Din egen svaghet och behov av förståelse och förlåtelse - Ditt namn, Daniel, betyder ju att Gud dömer, Gud är domaren, tack och lov inte vi.

Och Du kan hämta kraft för allt detta i de många mässor Du kommer att fira här, i den förhärligade Gudsmoderns förböner för just Dig - och med de tre Johannes som förebilder, som vi ser på bonaden över det andra sidoaltaret - Johannes Förelöparen och Döparen, Johannes Evangelisten, och slutligen Jean-Marie Vianney, den fullkomligt konsekvente karismatiske prästen från 1800-talets Frankrike som blev hela Frankrikes och halva Europas biktfar och tillbringade upp till 18 timmar om dygnet i sin biktstol ... idén och kartongen till denna bonad har som bekant gjorts av Din omedelbare företrädare, Bernhard Koch, som nu efter så många års trofast tjänst har lämnat sin församling och överlämnar stafettpinnen åt Dig och som säkert med denna bild av de tre Johannes i all diskretion, sin vana trogen, har velat uttrycka vad han menar med en präst och kyrkoherde. Du kommer att ha dessa tre Johannes för ögonen varje dag i denna kyrka. Må de och den till himlen upptagna Gudsmodern be för Dig och detta Guds folk i Malmö, vars herde Du har blivit. Må Du i förkunnelse, gudstjänst och trovärdigt liv visa dem och oss alla vägen till den himmelska härlighet där Din och vår Herre, hans Moder och alla helgon och änglar väntar på Dig och oss alla för att låta oss dela en salighet utan gräns. Amen.

Efter predikan förnyade den nye kyrkoherden sina prästlöften inför församlingen.
Efter kommunionen lästes kungörelserna av kyrkoherde Adner som därefter riktade en hälsning till sin nya församling. Under ledning av Cogi Wallin sjöng kören vid introi-tus och vid andra tillfällen under mässan. Orgelmusiken spelades av Birgitta Gren.

Installationsfest för kyrkoherde f. Daniel Adner

Efter mässan förflyttade sig den stora skaran av församlingsmedlemmar till Bispsalen där de olika grupper som är verksamma i församlingen hade dukat fram smörgåsar, kaffe och kakor. Monsignore Cavallin fungerade som "toastmas-ter" för alla dem som ville hylla den nye kyrkoherden.

Bland de många gratulanterna fanns representanter för det "Kristna Rådet" i Malmö. Ordföranden Magnus Roos hälsade den nye kyrkoherden med väl valda ord och pläderade för ett fortsatt ekumeniskt arbete i Malmö.
En sång från kören och ett niofaldigt skånskt leve avslutade den glädjefyllda sammankomsten, medan många dröjde sig kvar för att personligen välkomna kyrkoherden