"Sante Ole bed för mig." Bönen finns inristad i den västra pelaren i Sankt Olofs kyrka. Den är skriven med runtecken under 1400-talet eller senare. Bedjaren är en av de otaliga pilgrimer som under medeltiden och senare, ända fram till vårt sekel, har sökt sig till denna plats.

Många Skånekyrkor har varit vallfartskyrkor. Den katolska kalendern innehöll en lång rad helgonfester och avlatsdagar och många av dessa helger var nära knutna till speciella orter. Kristus och helgonen var närvarande i kultbilder och heliga källor runt om i provinsen och säkert har många av dessa platser varit flitigt besökta under lång tid. Men ingenstans har vallfartstraditionen varit så stark och levande som i Sankt Olof.

Enligt den folkliga traditionen hade Olof Haraldsson under sitt krigståg i Skåne år 1026 vistats i dessa trakter. Många menade att helgonkungen hade dödats just här och att källan hade fått hälsobringande kraft av hans blod. Säkert var också socknens första kyrka helgad åt Sankt Olof. 1200-tals kyrkan hade emellertid ganska blygsamma dimensioner. Inte förrän i början av 1400-talet tycks tillströmningen av pilgrimer ha varit så omfattande att en tillbyggnad av kyrkan behövdes. Redan vid denna tid hade kyrkan tydligen goda inkomster tack vare de pengar som lades i kistan framför Olofsbilden.

Kyrkans övriga bildverk har antagligen också direkt eller indirekt bekostats av offervilliga pilgrimer och församlingsbor. Vid medeltidens slut var ortens betydelse som vallfartsmål så stor att det gamla sockennamnet Lunkinde eller Lunckende undan för undan byttes ut mot helgonets namn. Av Lunkinde socken i Albo härad blev Sankt Olofs socken. Helgonet hade här precis som Madonnan i Fru Alstad blivit hela bygdens hjärta.

Ryktet om den helande källan och den undergörande bilden i Albo härad spreds långt utöver provinsens gränser. Vi har inga exakta uppgifter om medeltidens Olofs fester här, men en handling från 1573 lämnar upplysningar om en annan berömd Olofskyrka, nämligen den i Hallaröd norr om Ringsjön. Det sägs där att pilgrimer kom "icke blott härifrån landet utan ifrån Halland och Blekinge, Sverige och andra länder". Mässa förrättades där ett par gånger i veckan. På avlatsdagarna samlades så mycket folk att kyrkan inte räckte till. Församlingsprästen och grannsocknarnas präster gick omkring bland pilgrimerna "med disk och kalk" och delade ut nattvarden. Sedan offrade man i kyrkan.

Även i Sankt Olof firades helgonets minne alldeles särskilt vid bestämda dagar. Olofsdagen, den 29 juli, var givetvis den största festdagen, men pilgrimer lär ha anlänt till kyrkan under större delen av den varmare årstiden och speciellt i anslutning till stora kyrkliga helger. Församlingsborna visade säkert också Sankt Olof sin vördnad under vanliga söndagsgudstjänster både före och efter reformationen. Biskop Mads Medelfar visiterade kyrkan den 3 mars 1627. Hans visitationsprotokoll ger glimtar av Olofskulten och den protestantiska kyrkans kamp mot denna "vidskepelse". Biskopen fann att allmogen tillbad en Olofsbild som man hade klätt i linnekläder. Han kastade "belåtet" ur kyrkan och rev sönder helgonets kläder inför församlingen. De plagg som kunde användas fördelade han bland socknens fattiga. Församlingsbor och gästande pilgrimer var antagligen inte alldeles överraskade av händelsen. Man var säkert medveten om att de kyrkliga myndigheterna ogillade denna form av "avgudadyrkan". Bilden var nog snart tillbaka i kyrkan och församlingsprästen blundade mestadels för kultens alltför primitiva och sinnliga drag. En fjärdedel av offerkistans innehåll var ju hans, och församlingen kunde knappast heller undvara de inkomster som Olofskulten förde med sig.

Flera skildringar av Sankt Olofsdyrkan under 1700-och 1800-talen är bevarade. Linné besökte socknen på sin resa år 1749. Den antikvariskt intresserade danske tecknaren Hilfeling bevittnade Olofsfesten år 1777 och ger en livlig skildring av vad han såg. Prästen C A Wassberg beskriver hur offrandet gick till i början av 1800-talet. Han hade under flera år varit komminister i församlingen. Dessa och andra källor ger oss en ganska god bild av Olofs firande t. Nyare sedvänjor hade då visserligen kommit till men medeltida traditioner var ännu levande.

Inte mindre än nio altaren har en gång funnits i kyrkan. Än idag är fem kultbilder bevarade. Alla utom själva Olofsbilden står på medeltida altarbord. De olika altarna hade alldeles speciella funktioner i den gamla kulten. Gudstjänstlivet var rikt utvecklat och differentierat för att kunna tillgodose det mänskliga livets mångfaldiga behov. Och människorna mötte Gud inte bara med tanke och känsla utan också med alla sinnen. Det som under senare tider stämplades som vidskepelse var för medeltidsmänniskan ett självklart sätt att förvissa sig om Guds närvaro. Både kropp och själ mådde väl av den rent fysiska kontakten med heliga bilder och heligt vatten. I beröringen tillägnade man sig de goda krafterna.

Pilgrimen har lagt sitt offer i kistan, bett en bön och tagit silveryxan ur Sankt Olofs hand. Långsamt stryker han med yxbladet över tinningen och över de värkande lederna. Tre gånger tre gånger berör Sankt Olofs vapen de sjuka kroppsdelarna. Efter var tredje gång måste yxan sättas tillbaka i helgonets hand och laddas på nytt med positiv kraft. Sedan går pilgrimen bort till källan, dricker, tvättar pannan och lederna och offrar ett mynt i vattnet. Mycket folk har samlats i kyrkan, på kyrkogården och kring källan. Sång och klockklang hörs men också barnskrik, hundskall, skratt och rop på olika dialekter. Folk dukar upp enkla måltider eller lagar mat över en eld i närheten. Ost, bröd och smör simmar i den heliga källan - de som inte äger något mynt offrar av sin föda till Sankt Olofs ära.

Inne i kyrkan blandas rökelsedoften med lukten av skinn- och yllekläder och kroppars utdunstning. Och det dagliga brödet har sin givna plats också här: på mataltaret framför den heliga Annas bild ligger bröd och ost. rökt kött och torkad fisk. Ursprungligen har kanske rituella vigningar av födan skett vid detta altare. På påskaftonen vigdes t ex olika födoämnen enligt speciella böneformulär. Över osten kunde prästen läsa: "Värdes, allsmäktige Gud. välsigna detta ditt skapade verk. som du värdigats låta frambringa av djurens fetma, på det en och var av ditt trogna folk må bliva mättad och uppfylld av all himmelsk välsignelse bland de goda." Senare var mataltaret främst ett offeraltare. Kyrkogångshustrur lade ner en gåva framför moder Annas bild som tack för en lycklig nedkomst. och pilgrimerna offrade här in natura. Matvarorna fördelades bland fattiga.

En speciell funktion hade också altaret i långhusets nordöstra hörn. Fördjupningen framför madonnaskåpet var avsedd för den heliga oljan som användes bland annat vid den sista smörjelsen.

Fram till 1800-talets början fanns ett altare i kyrkans sydöstra hörn som betecknas som "rökaltaret", där rökelse tändes. C A Wassberg talar om en rökugn "därinunder" där en eld ständigt lär ha brunnit. Man kan tänka sig att elden behövdes för att man lätt skulle kunna tända rökelse och ljus. Kanske brände man också enris och örter för att hålla luften någorlunda frisk i ett rum där så många människor samlades. (Sankt Olof själv var förresten en vän av goda dofter. Legenden berättar om ett doftmirakel i Nidarosdomen: när Einar Skulessons Olofsång Geisli för första gången reciterades i denna helgedom tillkännagav helgonet sin förtjusning över hyllningen genom att låta vällukt strömma genom kyrkan!) Det är troligt att själva Olofsbilden en gång har stått på altarbordet intill långhusets östra mittpelare. De många inristade pilgrimstecknen på pelaren mittemot riktar sig direkt till den helige Olof och inte till treenighetsbilden som idag finns på denna plats. "Belåtet" som församlingen klädde i linneplagg och som biskop Medelfar kastade ut ur kyrkan är kanske identiskt med den stora "träd-coloss" med krona på huvudet som nämns i kyrkans inventarieförteckningar fram till 1830. Den låg då undanstoppad i kyrkans gravkor. Vid Linnés besök stod treenighetsaltaret på sin nuvarande plats "mitt i kyrkan" och den senmedeltida Olofsbilden "i norra sidan av koret". Helgonbilden var "överallt behängd med strumpeband av sjuklingar", skriver Linné.

Inte heller i början av 1800-talet satt folk stilla och med knäppta händer i Sankt Olofs kyrka. Tvärtom hade kulten berikats med ett nytt moment: när kroppens sjuka ställen hade strukits med Olofs silveryxa gick man bort till predikstolen och upprepade proceduren med den lilla lien som hålls av den timglasbärande 1700-talsputton! För bönderna var "Ynglingen med lian" inte en symbol för död och förgänglighet. En lie använder man för att bärga skörden. Den nio-faldiga strykningen med lien i kyrkan garanterade årets gröda. Gammal fruktbarhetskult har nog alltid varit en del av Sankt Olofs dyrkan.

Olof framställs ofta med en "underliggare", ett troll, en drake eller ett odjur med krönt människohuvud. Figuren under helgonets fötter kan tolkas som Olofs hedniske bror Harald, kanske är det till och med helgonets eget sämre jag som det gällde att hålla i schack. Folket såg i Sankt Olof trollens bekämpare och överman. Han blev i detta avseende hednaguden Tors efterträdare. Olof höll vilddjur, ormar och troll från kreaturen, han beskyddade och välsignade årsväxten.

Den medeltida Olofshymnen som varje vecka ljöd i Sankt Olofs kyrka är framförallt en bön om hjälp för alla dem som "frestas av köttet, det stora fördärvet, den starka dödsbringande besmittelsen". Men bedjarna bad kanske ändå först och främst om näraliggande ting, om hälsa och välgång och om det dagliga brödet.

Vallfärden till Sankt Olof avslutades vanligtvis med ett besök på marknaden som hölls intill kyrkan. Hilfeling berättar att det där skålades flitigt till Sankt Olofs minne. Även det en tradition med medeltida anor.