Världsungdomsdagen i Toronto
Påvens nya medicin
Apostolat
"I love Jesus. Yes, I do. I love Jesus. What about you?" (=Jag älskar Jesus. Ja det gör jag. Jag äålskar Jesus - och du då?) Nu var vi på pilgrimsfrd i Kanada.
Efter rosenkransen och ett antal religisa sånger brukade denna "evighetsramsa" ta vid.
En grupp ger uttryck fr sin krlek till Jesus och avslutar ramsan med att peka p en annan grupp. Den gruppen skanderar samma meningar och ekar tillbaka mot den frösta gruppen eller mot en annan grupp. Så kan man hålla på, tills man kanske till och med skulle få med sig säkerhetspersonalen att sprida tron till sina medmänniskor.
Post tenebraslux
Pilgrimsäventyret började onsdagen 17 juli klockan 8.00 på Kastrups flygplats. Ett femtiotal ungdomar från södra Sverige (=Sveriges Unga Katolikers Sydregion, förkortat SUK's-S), varav en tredjedel kom från de båda Malmöförsamlingarna, samlades under ledning av två huvudledare, tv präster, en sjuksköterska och fem tio-mannaledare. Ett femtiotal personer varav tio är ledare - det kallar jag ordning och reda!
Efter en dags flygfärde och cirka sex timmars busstur kom vi strax efter midnatt från mörker in i ljuset i frösamlingssalen. Vi hade kommit fram till S:t Gregorius den stores frsamling i Windsor (mitt emot Detroit, som ligger på USA-sidan av Ontario-sjön). Här skulle vi komma att tillbringa en knapp veckas nästan paradisisk tillvaro i vänliga värdfamiljer, tills det var dags för den "riktiga" vallfräden till Toronto, sex timmars busstur tillbaka österut.
Ormen i lustgrden
I Edens lustgrd fanns det ju en orm som stllde till det fr de lyckliga Adam och Eva. I Windsor skulle den "ormen" minsann inte f en chans, tyckte bland andra en halvtidsanstlld polis i vrdfrsamlingens mottagningskommitt. Av den anledningen fick vi efter vlkomstapplder och mat och dryck fylla i ett papper med personuppgifter om oss. Därefter var det dags för fotografering... och sedan fingeravtryck. Bara ett finger, eller hur? Nej, alla tio fingrarna! Det blev lite sent, innan alla femtio kunde ka hem till sina respektive värdfamilj. Terroristattackerna 11 september förra året har chockat den nordamerikanska kontinenten, mer än vad man kan tro i Europa.
Martyrium
Låt oss nu en stund lämna strapatserna och rikta in oss på det religiösa. Platsen har räcker inte för att redogöra för alla dagliga mässor, men av kristendomsundervisningen vi dagligen fick i Toronto minns jag bland annat, att biskop Anders Arborelius talade om vår moderna tids vittnesbörd. I våra dagar behöver vi inte med risk för livet ge uttryck för vår tro, men, att ständigt bli betraktad som lite "konstig" och kanske till och med värd (hån)skratt, det kallade vår biskop ett martyrium.
"Dagens ungdom utmålas i massmedia som potentiella våldsverkare och våldtektsmän", sade biskop Anders vidare. När påven talade till oss, gav han på nytt uttryck för sin häpnadsväckande förtröstan och förväntan på ungdomar. Johannes Paulus uppmaning till oss var att vara saligpris-ningarnas folk!
Ny medicin
När Johannes Paulus II anlände till Kanada kunde han ta sig ner för flygplanstrappan utan hjälp och talen till ungdomarna läste han i sin helhet utan att någon "inhoppare" behövde ta över.
En journalist frågade den Heliga Stolens talesman, om det berodde på att påven fick någon ny medicin. Nej, det är ungdomarna (och en avkopplande vistelse i Kanada på "Jordgubbsnö" - ja, den heter faktiskt så).
Praktiskt taget varje gång påven hämtade andan för att fortstta att läsa ett tal, ropade ungdomarna "John Paul II (two), we love you!" (=Johannes Paulus II, vi älskar dig!). Det finns även ett tillrop på spanska. Den ömsesidiga glädjen känner inga gränser, då påven ibland svarar "The pope loves you, too!" (Påven älskar er också!) Hoppas Johannes Paulus II håller sig på benen till nästa medicineringstillflle: Vräldsungdomsdagen i Kln år 2005.