Om den heliga Jeanne D'Arc
“Jeannes domare… De visste inte att de dömde ett helgon”
Kära bröder och systrar!
I dag skulle jag vilja tala till er om Jeanne d’Arc, ett ungt helgon från slutet av medeltiden, som dog vi 19 års ålder år 1431. Detta franska helgon, som citeras många gånger i Katolska Kyrkans Katekes står särskilt nära den heliga Katarina av Siena, skyddspatron för Italien och Europa, som jag nyligen har talat om. Faktiskt är det två unga kvinnor av folket, lekmän och konsekrerade jungfrur, två engagerade mystiker, inte i kloster, men mitt ibland de mest dramatiska verkligheterna i Kyrkan och i världen under sin tid. De är kanske de mest karakteristiska exemplen bland de “starka kvinnor” som vid slutet av medeltiden utan fruktan drog in evangeliets stora ljus i historiens komplexa händelser. Vi skulle kunna placera dem bredvid de heliga kvinnor, som stannade vid Kalvarieberget nära den korsfäste Jesus och Maria, hans mor, medan apostlarna flydde och Petrus själv förnekade honom tre gånger. Kyrkan upplevde vid denna tid den djupa krisen i den stora schismen i Väst, som varade nästan 40 år. När Katarina av Siena dog år 380 fanns det en påve och en motpåve. När Jeanne föddes år 1412 fanns det en påve och två motpåvar. Utöver denna sönderslitning inom Kyrkan fanns de ständiga inbördeskrigen mellan de kristna folken i Europa. Det mest tragiska av dessa var 100-årskriget mellan Frankrike och England. Jeanne d’Arc kunde varken läsa eller skriva, men hon kan bli känd i djupet av sin själ tack vare två källor av exceptionellt historiskt värde: de två rättsliga prövningar hon fick gå igenom. Den första, ”Den fällande domen”, innehåller avskriften av de långa och talrika utfrågningarna av Jeanne under sista månaderna hon levde (februari- maj 1431) och inkluderar orden av helgonet självt. Den andra, ”Processen om domens ogiltighetsförklaring” eller om “återupprättelse”, innehåller vittnesbörd från ungefär 120 ögonvittnen från alla perioder i hennes liv (jfr. Procès de Condamnation de Jeanne d'Arc, 3 vol. och Procès en Nullité de la Condamnation de Jeanne d'Arc, 5 vol., ed. Klincksieck, Paris l960-1989).
Jeanne föddes I Domremy, en liten by belägen på gränsen mellan Frankrike och Lothringen. Hennes föräldrar var välbärgade bönder, kända av alla som mycket goda kristna. Av dem fick hon en god religiös uppfostran med märkbar influens av en spiritualitet präglad av namnet Jesus, sådan den lärdes av den helige Bernardinus av Siena och spreds i Europa genom franciskanerna. Namnet Jesus förbinds alltid med namnet Maria, och sålunda var Jeannes spiritualitet inom ramen för folkfromheten djupt kristocentrisk och mariansk. Från sin barndom visade hon stor kärlek, till och medlidande, med de fattigaste, de sjuka och alla som led i krigets tragiska sammanhang.
Genom hennes egna ord vet vi att Jeannes religiösa liv berikades genom en mystisk upplevelse med början vid 13 års ålder (PCon, I, p. 47-48). Genom ärkeängel Mikaels ”röst” kände Jeanne sig kallad av Herren att intensifiera sitt kristna liv och att även förpliktiga sig själv personligen för sitt folks befrielse. Hennes omedelbara svar, hennes ”ja” var löftet om jungfrulighet med en ny förpliktelse till sakramentalt liv och till bön: dagligt deltagande i mässan, flitigt bruk av bikt och kommunion och långa perioder av tyst bön inför den Korsfäste eller inför en Mariabild. Medlidandet och hängivelsen hos den unga franska bondflickan ställd inför lidandet hos hennes folk blev mer intensiv på grund av hennes mystiska relation till Gud. En av de mest originella aspekterna av heligheten hos den unga flickan var just sambandet mellan mystisk upplevelse och politisk mission. Efter år av undangömt liv och inre mognad, följde två korta men intensiva år i hennes offentliga liv, ett år av handling och ett år av lidande.
Under början av år 1429 började Jeanne sitt befrielseverk. De talrika vittnesbörden visar oss denna unga kvinna, endast 17 år gammal, som en mycket stark och bestämd person, i stånd att övertyga tveksamma och modlösa människor. Hon övervann alla hinder. Hon mötte Frankrikes kronprins, den kommande kungen Karl VII, som i Poitiers underkastade henne en undersökning genom några teologer från universitetet. Deras dom var positiv. De såg inget ont i henne utan endast en god kristen.
Den 22 mars 1429 dikterade Jeanne ett viktigt brev till kungen i England och hans män som belägrade staden Orleans (Ibid., s. 221-222). Hennes brev var ett förslag till sann fred i rättfärdighet mellan de två kristna folken, i ljuset av namnen Jesus och Maria. Men detta förslag förkastades och Jeanne själv måste förpliktiga sig till kamp för stadens befrielse som uppnåddes den 8 maj. En annan höjdpunkt i hennes politiska handling var kröningen av kung Karl VII i Rheims den 17 juli 1429. Under ett helt år levde Jeanne bland soldaterna och bedrev bland dem en verklig evangelisationsmission. Talrik är vittnesbörden om hennes godhet, mod och utomordentliga renhet. Hon kallades av alla för ”tjänarinnan”, dvs. jungfrun, och hon beskrev sig även själv så. Jeannes lidande började den 23 maj 1430 när hon blev fånge i sina fienders händer. Den 23 december togs hon till staden Rouen. Där genomfördes den långa och dramatiska straffprocessen, som började i februari 1431 och slutade den 30 maj med bålet. Det var en stor och högtidlig rättegång under ledning av två kyrkliga domare, biskop Pierre Cauchon och inkvisitorn Jean le Maistre, men i verkligheten ledd av en stor grupp teologer från det berömda universitetet i Paris, vilka deltog i rättegången som konsulter. De var franska präster som hade politiska sympatier som stred mot Jeannes och som därför a priori gav en negativ bedömning av hennes person och mission. Denna rättegång är en uppskakande sida i de heligas historia och även en belysande sida av mysteriet i Kyrkan, som enligt orden i Andra Vatikankonciliet ”på samma gång är helig och alltid i behov att bli renad” (Lumen Gentium, 8). Det var det dramatiska mötet mellan detta helgon och hennes domare som var Kyrkans män. Jeanne blev anklagad och dömd av dem. Hon dömdes som heretiker och sändes till den fruktansvärda döden på bål. I motsats till de heliga teologer som hade kastat sitt ljus över universitetet i Paris, sådana som den helige Bonaventura, den helige Thomas av Aquino och den salige Duns Scotus, som jag har talat om i andra kateketiska tal, saknade dessa teologer kärlek och ödmjukhet att i denna unga kvinna se Guds handling. Jag kommer att tänka på Jesu ord enligt vilka Guds mysterier uppenbaras för dem som är som barn, men förblir dolda för de lärda och visa som inte är ödmjuka (jfr Luk. 10:21). Sålunda var Jeannes domare radikalt oförmögna att förstå henne, att se skönheten i hennes själ. De visste inte att de dömde ett helgon.
Jeannes vädjan till påvens ingripande den 24 maj förkastades av domstolen. Morgonen den 30 maj tog hon i fängelset för sista gången emot den heliga kommunionen och omedelbart efteråt fördes hon till sin avrättning på torget vid den gamla marknadsplatsen. Hon bad en av prästerna att ställa processionskorset framför bålet. På så sätt dog hon medan hon såg på den korsfäste Jesus varvid hon många gånger och med hög röst uttalade Jesu namn (PNul,I, s 457; jfr Katolska Kyrkans Katekes, 435). Nästan 25 år senare avslutades ogiltighetsprocessen, som öppnats under auktoritet av påven Clixtus III, med en högtidlig dom som förklarade domen ogiltig och utan laga kraft (den 7 juli 1456; PNul, s 604-610). Denna långa rättegång, som inkluderar utlåtanden av vittnen och bedömningar av många teologer, alla till Jeannes fördel, lyfter fram hennes oskuld och hennes fullkomliga trohet mot Kyrkan. Jeanne kanoniserades 1920 av Benedikt XV.
Kära bröder och systrar, namnet Jesus, som åkallades av vårt helgon ända till de sista ögonblicken av hennes jordiska liv, var som andningen i hennes själ, slagen i hennes hjärta, centrum för hela hennes liv. ”Mysteriet om kärleken hos Jeanne d’Arc”, som så fascinerade poeten Charles Peguy, är den totala kärleken till Jesus och till nästan, i Jesus och för Jesus. Detta helgon förstod att kärleken omfattar hela verkligheten hos Gud och människan, i himlen och på jorden, i Kyrkan och i världen. Jesus har alltid haft första platsen under hela hennes liv, enligt hennes sköna försäkran: “Tjäna först Gud” (PCon, I, s 288; jfr Katolska Kyrkans Katekes, 223).
Att älska honom innebär alltid att lyda hans vilja. Hon sade med full tillit och överlåtelse: “Jag överlämnar mig åt min Skapare Gud, jag älskar honom av hela mitt hjärta” (Ibid, s.337). Med löfte om jungfrulighet konsekrerade Jeanne på ett exklusivt sätt hela sin person åt den enastående kärleken till Jesus. Det är ”hennes löfte gjort till vår Herre för att bevara jungfruligheten till kropp och själ” (Ibid.,s 149-150). Själens jungfrulighet är nådens tillstånd, av högsta värde, för henne dyrbarare än livet. Det är en gåva från Gud som hon tog emot och värnade med ödmjukhet och tillit. En av de bäst kända texterna från den första rättegången handlar om detta: ”Tillfrågad om hon visste att hon befann sig i Guds nåd, svarade hon: ’Om jag inte gör det, må det behaga att placera mig i den, om jag gör det, må det behaga Gud att bevara mig där’” (Ibid., s 62; jfr KKK, 2005).
Vårt helgon levde i bön som en form av ständig dialog med Herren, som också ledde hennes svar till domarna och gav henne frid och säkerhet. Hon bad med tro: “Sötaste Gud, i vördnad för ditt heliga lidande ber jag dig, om du älskar mig, att uppenbara för mig hur jag måste svara dessa Kyrkans män” (Ibid., s 252). Jeanne såg Jesus som “himlens och jordens kung”. Sålunda lät Jeanne på sitt standar skildra en bild av ”Vår Herre som upprätthåller världen” (Ibid., s 172), ikonen för hennes politiska mission. Befrielsen av hennes folk var ett verk präglat av mänsklig rättvisa, som Jeanne utförde av kärlek, av kärlek till Jesus. Hon är ett vackert exempel på helighet för lekfolk som arbetar i det politiska livet, framför allt i de svåraste situationer. Tron är det ljus som vägleder varje val, något som ett annat stort helgon skulle betyga ett århundrade senare, engelsmannen Thomas More. I Jesus kontemplerade Jeanne också realiteten i Kyrkan, den ”triumferande Kyrkan” i himlen och den ”stridande Kyrkan” på jorden. Enligt hennes ord är vår Herre och Kyrkan en ”helhet” (Ibid., s 166). Denna försäkran citerad i Katolska Kyrkans Katekes (nr 795) har en i sanning heroisk karaktär i kontext med den fällande domen inför domarna, Kyrkans män, som förföljde henne och dömde henne. I Jesu kärlek fann Jeanne styrkan att älska Kyrkan till slutet, inklusive stunden för hennes fällande dom.
Jag är tillfreds med att minnas hur den heliga Jeanne d’Arc hade ett djupt inflytande på ett ungt helgon i modern tid: Thérèse av Jesusbarnet. I ett helt annorlunda liv, tillbringat i klostret, kände sig karmelitsystern av Lisieux stå mycket nära Jeanne, under det hon levde i Kyrkans hjärta och deltog i Jesu lidande för världens frälsning. Kyrkan har förenat dem som Frankrikes skyddspatroner, efter Jungfru Maria. Den heliga Thérèse uttryckte en önskan att få dö på samma sätt som Jeanne, under det hon uttalade namnet Jesus (Manuskript B, 3r); hon var besjälad av samma kärlek till Jesus och till nästan, levd i konsekrerad jungfrulighet.
Kära bröder och systrar, med sitt lysande vittnesbörd inbjuder den heliga Jeanne d’Arc oss till en hög nivå i det kristna livet: att göra bönen till ledtråd för våra dagar; att ha full tillit att uppfylla Guds vilja, vad det än innebär; att leva i kärlek utan favorisering, utan gränser, på samma sätt som hon, i kärlek till Jesus och en djup kärlek till Kyrkan.