Om den heliga Katarina av Siena
“Vi kan alla… lära oss att älska på samma sätt som Kristus”
Kära bröder och systrar!
I dag skulle jag vilja tala till er om en kvinna som har haft en framträdande roll i Kyrkans historia. Det är den heliga Katrina av Siena. Det århundrade då hon levde – 1300-talet – var en besvärlig tid för Kyrkans liv och för hela det sociala systemet i Italien och Europa. Dock upphör inte Herren, ens i stunder av största svårighet, att välsigna sitt folk, under det han uppväcker manliga och kvinnliga helgon som sätter tankar och hjärtan i rörelse och åstadkommer omvändelse och förnyelse. Katarina är en av dessa och fortfarande i dag talar hon till oss och driver oss att modigt gå mot helighet för att vara Herrens lärjungar i en allt fullare innebörd.
Hon föddes i Siena år 1347 i en mycket stor familj. Hon dog i sin födelsestad år 1380. Vid 16 års ålder inträdde hon gripen av en vision av den helige Dominikus i dominikanernas tredje orden i den kvinnliga grenen benämnd Mantellata. Hon stannade hos sin familj och bekräftade det löfte om jungfrulighet hon hade gjort privat medan hon fortfarande var tonåring. Hon hängav sig åt bön, botgöring och kärleksverk, framför allt till gagn för de sjuka.
När hennes rykte om helighet spreds blev hon förkämpe för en intensiv verksamhet av andlig rådgivning, som hade att göra med alla kategorier av människor: adliga och politiker, konstnärer och vanliga människor, konsekrerade personer, präster, inklusive påven Gregorius XI, som vid den tiden uppehöll sig i Avignon och som Katarina energiskt och effektivt uppmanade att återvända till Rom. Hon reste en hel del för att påkalla den inre reformeringen av Kyrkan och för att stödja freden mellan staterna. Av detta skäl förklarade även den vördnadsvärde Johannes Paulus II henne som Europas skyddspatron: så att den gamla världen aldrig skulle glömma sina kristna rötter som är grundvalen för dess väg och fortsätta att från evangeliet dra fram de fundamentala värden som tillförsäkrar rättvisa och endräkt.
Katarina, liksom många andra helgon, led mycket. Några trodde faktisk att man inte skulle sätta tilltro till henne och det i så hög grad att dominikanernas generalkapitel år 1374, sex år före hennes död, kallade henne till Florens för förhör. De anvisade henne en lärd och ödmjuk munk, Raymond av Capua, senare högste general för orden. Sedan han blivit hennes biktfader och även hennes ”andlige son” skrev han den första fullständiga biografin över helgonet. Hon kanoniserades år 1461.
Katarina lärde sig med ansträngning att läsa och lärde sig att skriva när hon redan var vuxen. Hennes lära ryms i ”Dialogen med den gudomliga försynen” eller ”Boken om den gudomliga läran”, ett mästerstycke i andlig litteratur i en samling brev och böner. Hennes undervisning är begåvad med sådan rikedom att Guds tjänare Paulus VI år 1970 förklarade henne som kyrkolärare, en titel som tillfogades titeln som staden Roms skyddspatron genom beslutet av den salige Pius IX , och som Italiens skyddspatron genom beslutet av den vördnadsvärde Pius XII. I en vision som aldrig lämnade Katarinas hjärta och tankar presenterade Vår Fru henne för Jesus som gav henne en praktfull ring och sade till henne: ”Jag din Skapare och Frälsare tar dig till min brud i den tro, som du alltid kommer att hålla ren tills du med mig i himlen firar ditt eviga bröllop” (Raimondo da Capua, S. Caterina da Siena, Legenda maior, n. 115, Siena 1998). Den ringen var synlig endast för henne. I denna extraordinära episod ser vi det vitala centrat för Katarinas religiositet och för varje autentisk spiritualitet: Kristuscentrering. Kristus var för henne en brudgum med vilken hon hade en relation av förtrolighet, gemenskap och trofasthet; han är den perfekte gode över alla andra goda.
Denna djupa förening med Herren illustreras av en annan episod i denna berömda mystikers liv: bytet av hjärtan. Enligt Raymond av Capua som förmedlade de förtroenden som hade mottagits av Katarina visade Herren Jesus sig för henne med ett glänsande rött mänskligt hjärta i sin hand, öppnade hennes bröstkorg och placerade det i henne och sade: ”Käraste dotter, se hur jag, som andra dagen tog ditt hjärta som du offrade till mig, nu ger mitt hjärta och hädanefter skall det var på den plats som ditt befann sig på” (ibid). Katarina levde i sanning enligt Paulus’ ord: ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20).
Liksom helgonet från Siena känner varje troende behovet att bli konform med känslorna i Kristi hjärta, att älska Gud och nästan såsom Kristus själv älskar. Och vi kan alla låta våra hjärtan förvandlas och lära oss att älska såsom Kristus, på ett familjärt sätt med honom, närda av bön, meditation över Guds ord och sakramenten, framför allt genom att ofta ta emot den heliga kommunionen och med hängivenhet.
Katarina tillhör även den rad eukaristiska helgon varmed jag avslutade min apostoliska maning "Sacramentum Caritatis" (jfr. No. 94). Kära bröder och systrar, eukaristin är en utomordentlig kärleksgåva som Gud kontinuerligt förnyar för att ge näring åt vår resa i tro, stärka vårt hopp, tända vår kärlek för att göra oss alltmer lika honom.
En sann och autentisk andlig familj byggdes upp runt en sådan stark och äkta personlighet: människor fascinerades av den auktoritativa moralen hos denna unga kvinna med en upphöjd livsstil, och ibland blev de även imponerade av de mystiska fenomen de bevittnade som t.ex. ofta förekommande extaser. Många skaffade själva plats i tjänst åt henne och betraktade det framför allt som ett privilegium att få andlig vägledning av Katarina. De kallade henne ”mamma” eftersom de som andliga barn tog emot näring i anden.
I dag tar Kyrkan också emot ett stort privilegium genom det andliga moderskapet från så många kvinnor, konsekrerade och lekfolk, som i själarna understödjer tanken på Gud, stärker människornas tro och orienterar det kristna livet mot allt större höjder. ”Son säger jag till dig och kallar dig”, skrev Katarina då hon tilltalade en av sina andliga söner, munken Giovanni Sabbatini, ” eftersom jag låter dig födas genom oavbrutna böner och önskan i Guds närvaro, precis som en moder föder en son” (Epistolario, Lettera n. 141: Till don Giovanni de' Sabbatini). Hon brukade vanligen tilltala dominikanbrodern med dessa ord: ”Högt älskade och mycket käre broder och son i Kristus söte Jesus.”
Ett annat drag i Katarinas spiritualitet ansluter till tårarnas gåva. De uttrycker en underbar och djup känslighet, en kapacitet att bli rörd och visa ömhet. Inte så få helgon har tårarnas gåva, varvid de förnyar emotionen hos Jesus själv, som inte höll tillbaka och dolde sina tårar inför sin vän Lasarus’ grav och Marias och Martas sorg och när han såg på Jerusalem under sina sista dagar på jorden. Enligt Katarina blandas helgonens tårar med Kristi blod, varom hon talade med mycket kraftiga, vibrerande toner och symboliska bilder: ”Kom ihåg Kristus korsfäst, Gud och människa (…). Ställ framför dig som ett objekt Kristus korsfäst, dold i såren hos Kristus den korsfäste, dränkt i blodet från Kristus korsfäst” (Epistolario, Lettera n. 16: Till en vars namn är anonymt).
Här är vi i stånd att förstå varför Katarina, trots att hon var medveten om svagheterna hos prästerna, alltid hade stor vördnad för dem. Genom sakramenten och Ordet distribuerar de den frälsande kraften i Kristi blod. Helgonet från Siena inbjöd alltid präster, inklusive påven, som hon kallade ”söte Kristus på jorden,” att vara trogna sitt ansvar, rörda alltid och uteslutande genom sin djupa och konstanta kärlek till Kyrkan. Innan hon dog sade hon: Då jag lämnar kroppen har jag i sanning förtärt och givit mitt liv i Kyrkan och för den heliga Kyrkan, som för mig är en högt enastående nåd” (Raimondo da Capua, S. Caterina da Siena, Legenda maior, n. 363).
Härav lär vi från Katarina den högt ädla konsten: att känna och älska Jesus Kristus och hans Kyrka. I ”Dialogen med den gudomliga försynen” beskriver hon med en enkel bild Kristus som en bro slungad mellan himmel och jord. Den består av tre steg som utgörs av Jesu fötter, sida och mun. Genom att själv resa sig dessa steg passerar själen genom de tre stegen på varje väg till helgelse: lösgörande från synden, praktiserande av dygderna och kärlek, ljuvlig och kärleksfull förening med Gud.
Käre bröder och systrar. Låt oss av den heliga Katarina lära oss att älska Kristus och Kyrkan modigt på ett intensivt och uppriktigt sätt. Låt oss därför göra Katarinas ord som vi läser i ”Dialogen med den gudomliga försynen” i slutet av det kapitel som talar om Kristus-bron till vår egna ord: ”Genom barmhärtighet har du tvättat oss i blodet, genom barmhärtighet önskade du kommunicera med skapade varelser. O vansinniga kärlek! Det var inte nog för dig att inkarnera dig själv utan du önskade också dö! (…) O barmhärtighet!. Mitt hjärta drunknar genom att tänka på dig: vart jag än vänder mig att fundera finner jag endast barmhärtighet” (kap. 30, s 79-80).