“Om en människa har en stor kärlek inom sig …  uthärdar hon lättare livets problem”.

Kära bröder och systrar. För två veckor sedan presenterade jag en bild av den stora spanska mystikern Teresa av Avila. I dag skulle jag vilja tala om ett annat viktigt helgon från samma land, en andlig vän till den heliga Teresa, en förnyare av tron och liksom den heliga Teresa medlem av karmelitorden: den helige Johannes av Korset, proklamerad som kyrkolärare av påven Pius XI år 1926, och någon som man traditionellt refererar till som Doctor mysticus, lärare i mystik.

Johannes av Korset föddes 1542 i den lilla byn Fontiveros, nära Avila, i Castilla la Vieja, som son till Gonzalo de Yepes och Catalina Álvarez. Familjen var mycket fattig, eftersom fadern som var av adlig härkomst, fördrevs från sitt hem och gjordes arvlös, eftersom han gift sig med Catalina, en enkel sidenväverska. Johannes far dog när ynglingen var mycket ung, och vid nio års ålder reste Johannes med sin mor och broder Francisco till Medina del Campo, nära Valladolid, ett kommersiellt och kulturellt centrum.

Här deltog han i "Colegio de los Doctrinos" och utförde även några enkla arbeten åt systrarna i Magdalenas kyrka och konvent. På grund av sina mänskliga egenskaper och sina studieresultat blev han antagen, först som sjukskötare vid Avlelsens sjukhus, och senare i jesuiternas Kollegium, som just grundats i Medina del Campo. Johannes trädde in där vid 18 års ålder och studerade humaniora, retorik och klassiska språk i tre år. Vid slutet av denna utbildning stod hans kallelse mycket klar för honom: ordenslivet och bland de många ordnar som fanns i Medina kände han sig kallad till Karmel. Sommaren 1563 började han sitt novitiat hos karmeliterna i staden och tog klosternamnet Matteus. Följande år sändes han till det ansedda universitetet i Salamanca, där han studerade filosofi och humanistiska ämnen i tre år. År 1567 prästvigdes han och återvände till Medina del Campo för att fira sin första mässa i kretsen av sina medbröder.

Det var just här som det första mötet ägde rum mellan Johannes och Teresa av Jesus. Mötet var avgörande för båda: Teresa lade fram sin plan att reformera Karmel, även i dess manliga gren, och föreslog att Johannes skulle hjälpa henne ”till Guds större ära”. Den unge prästen blev fascinerad av Teresas idéer, i så hög grad att han blev en stor understödjare av projektet. De arbetade båda tillsammans under några månader, varvid de delade sina ideal och förslag med varandra för att så fort som möjligt öppna det första huset för oskodda karmeliter. Öppnandet ägde rum den 28 dec.1568 i Duruelo, en enslig plats i provinsen Avila. Med Johannes bildades den första manliga kommuniteten tillsammans med tre följeslagare. När de förnyade sina ordenslöften enligt den ursprungliga regeln antog de fyra nya namn. Johannes kallade sig själv ”av Korset”, det namn varmed han senare skulle bli känd universellt. Vid slutet av år 1572 blev han på begäran av den heliga Teresa biktfader och ”vicario” för Inkarnationens kloster i Avila, där helgonet var priorinna. Det var år av nära samarbete och andlig vänskap som berikade dem båda. Under denna period skrevs de mest betydande verken av Teresa och även Johannes’ första skrifter. Att hålla fast vid karmeliterna reform var inte lätt och det resulterade även i allvarligt lidande för Johannes. Den mest dramatiska händelsen var hans gripande och fängslande år 1577 i karmelitklostret Antica Osservanza i Toledo, vilket var resultatet av en falsk anklagelse.

Helgonet var kvar i fängelset i sex månader, utsatt för försakelser och fysiska och moraliska tvångsmedel. Här författade han, jämsides med andra dikter, den berömda ”Andlig Sång”. Slutligen blev han på natten 16-17 augusti i stånd att fly på ett äventyrligt sätt och ta sin tillflykt till de oskodda karmeliternas kloster i staden. Den heliga Teresa och hennas följeslagare firade hans befrielse med stor glädje och efter en kort tids återhämtning sändes Johannes till Andalusien, där han tillbringade 10 år i flera kloster, speciellt i Granada. Han tog på sig allt viktigare poster i orden och blev till slut provincialvikarie och avslutade nedskrivandet av sina andliga verk..

Sedan återvände han till det land där han föddes som medlem av generalatets ledning för den teresianska ordensfamiljen, som nu åtnjöt full juridisk autonomi. Han bodde i Karmel i Segovia och utförde tjänsten som superior för den kommuniteten. År 1591 befriades han från allt ansvar och man bestämde att han skulle till den nya ordensprovinsen i Mexiko. Medan han förberedde den långa resan tillsammans med tio följeslagare drog han sig tillbaka till ett ensligt kloster nära Jean, där han blev allvarligt sjuk.Johannes mötte enorma lidanden med exemplariskt lugn och tålamod. Han dog natten 13-14 december 1591, medan hans bröder reciterade Matutinen. Han tog avsked av dem och sade: “I dag tänker jag sjunga officiet i himlen”. Hans dödliga kvarlevor togs till Segovia. Han saligförklarades av Clemens X år 1675 och kanoniserades av Benedikt XIII år 1726. Johannes betraktas som en av de mest betydande lyriska poeterna i den spanska litteraturen.

Hans mest betydande verk är fyra stycken: ”Bestigningen av Berget Karmel”, ”Själens dunkla natt”, ”Andlig sång” och ”Levande kärlekslåga”. I “Andlig sång” presenterar den helige Johannes vägen till själens rening, det vill säga den progressiva glädjefyllda besittningen av Gud, tills själen känner att den älskar Gud med samma kärlek som den är älskad av honom. “Levande kärlekslåga” går vidare på denna väg och beskriver mer detaljerat den förvandlande föreningen med Gud. Det exempel som används av Johannes är alltid elden. När elden bränner och förtär trädstycket blir det en glödande eldslåga, och så är det också med den Helige Ande, som under den dunkla natten renar och rensar själen och med tiden upplyser och värmer den som om det vore en eldslåga. Livet hos själen är ett fortskridande firande av den Helige Ande, som gör oss i stånd att förnimma härligheten i föreningen med Gud i evighet. “Bestigningen av Berget Karmel” framställer det andliga kringresandet utifrån perspektivet av den fortskridande rening av själen som är nödvändig för att stiga upp till toppen av den kristna fullkomligheten, symboliserad av toppen på berget Karmel. Reningen framställs som en resa man företar sig, varvid man samarbetar med den gudomliga handlingen för att befria själen från allt fastklistrande eller inverkan som står i motsats till Guds vilja. Reningen, vilken måste vara total för att nå kärleksförening med Gud, börjar med sinnesförnimmelsernas väg och fortsätter med den som uppnås genom de tre teologala dygderna – tro, hopp och kärlek – reningen av intention, minne och vilja. “Den dunkla natten” beskriver den “passiva” aspekten, dvs. Guds ingripande i själens reningsprocess. På egen hand är faktiskt mänsklig ansträngning oförmögen att komma till de djupa rötterna i personens dåliga böjelser och vanor: den kan hålla dem tillbaka men inte helt utrota dem helt. För att göra det är det nödvändigt med Guds speciella handlande som renar anden radikalt och disponerar den till kärleksföreningen med honom. Den helige Johannes beskriver denna rening som “passiv”, just eftersom den, även om den accepterats av själen, förverkligas genom det mystiska verket av den Helige Ande, som liksom en eldslåga förtär varje orenhet. I detta tillstånd är själen underkastad alla typer av prövningar, som om den vore i en dunkel natt.

Dessa drag i helgonets viktigaste verk hjälper oss att närma oss de viktiga punkterna i hans omfattande och djupa mystiska lära, vars objekt är att beskriva en säker väg för att nå helighet, det tillstånd av fullkomlighet vartill Gud kallar oss. Enligt Johannes av Korset är allt som existerar och skapats av Gud gott. Genom de skapade varelserna kan vi komma till upptäckten av Honom som har lämnat sitt avtryck på dem. Men tron är den enda källa som har getts människan för att exakt känna Gud sådan han är i sig själv, som Gud som är en och treenig. Allt som Gud ville delge människan sade han i Jesus Kristus, hans Ord som blev kött. Han, Jesus Kristus, är den enda och definitiva vägen till Fadern (jfr Joh 14:6). Allt skapat är ingenting i jämförelse med Gud, och ingenting är sant utanför honom. Följaktligen måste varje annan kärlek, för att komma den fullkomliga kärleken till Gud, likformas i Kristus till gudomlig kärlek.

Det är där Johannes av Korset härleder sitt insisterande på behovet av rening och inre tömning för att bli förvandlad i Gud, som är det enda målet för fullkomningen. Denna ”rening” består inte av enkel fysisk brist på ting eller av att man använder dem. Vad den rena och fria själen istället gör är att eliminera varje störande beroende av ting. Allt måste placeras i Gud som centrum och mål för livet. Den långa och svåra reningsprocessen kräver personlig ansträngning, men den sanne förkämpen är Gud. Allt som människan kan göra är att ”disponera” sig själv, att vara öppen för den gudomliga handlingen och inte placera hinder på vägen. Genom att leva med de teologala dygderna blir människan upplyft och får ett värde i sin egen ansträngning. Rytmen i tillväxten av tro, hopp och kärlek går steg i steg med arbetet på rening och med den framåtskridande föreningen med Gud, tills man förvandlas i honom. När man anländer till detta mål sänks själen ner i själva det trinitariska livet på så sätt, att den helige Johannes hävdar att själen är i stånd att älska Gud med samma kärlek som han älskar den, ty den älskar i den Helige Ande. Det är därför ”doctor mysticus” hävdar att det inte finns någon sann kärleksförening med Gud om den inte kulminerar i den trinitariska föreningen. I detta höga tillstånd känner den heliga själen allting i Gud och behöver inte längre gå genom skapade varelser för att komma till honom. Själen känner sig nu översvämmad av gudomlig kärlek och har fullständig glädje i den.

Kära bröder och systrar. Till slut återstår frågan: Har detta helgon med sin upphöjda mystik, med denna mödosamma väg till fullkomlighetens höjd någonting att säga oss, till vanliga kristna som lever i de omständigheter som finns i dagens liv, eller är han endast ett exempel, en modell för några få utvalda själar som verkligen kan företa sig denna väg till rening, till mystiskt uppstigande? För att finna svaret måste vi först av allt hålla i minnet att det liv Johannes av Korset levde inte var ”en flykt genom mystiska moln”, utan ett mycket hårt liv, mycket praktiskt och konkret, både som reformator av orden, där han mötte mycket motstånd, som provinsialens superior, och i fängelset hos hans ordensbröder, där han utsattes för otroliga förolämpningar och dålig kroppslig behandling. Det var ett hårt liv, men just under de månader han tillbringade i fängelset skrev han ett av sina skönaste verk. Och på så sätt är vi i stånd att förstå att vägen med Kristus, att gå med Kristus, ”Vägen”, inte är en vikt som läggs ovanpå den redan tillräckliga bördan utan något fullständigt annorlunda. Det är ett ljus, en styrka som hjälper oss att bära denna börda.

Om en människa har stor kärlek inom sig är det som om kärleken ger henne vingar och hon uthärdar livets problem lättare, ty hon har inom sig själv detta ljus, som är tro: att vara älskad av Gud och låta sig själv vara älskad av Gud i Kristus Jesus. Denna handling att låta sig själv vara älskad är det ljus som hjälper oss att bära vår dagliga börda. Och helighet är inte vårt verk, vårt svåra arbete utan snarare är det denna “öppenhet”. Öppna själens fönster så att Guds ljus kan komma in. Glöm inte Gud, ty det är just genom att öppna sig själv för hans ljus man finner styrkan, såväl som den förlossades glädje. Låt oss be till Herren så att han vill hjälp oss att finna denna helighet, att tillåta oss själva att vara älskade av Gud, vilket är kallelsen för oss alla och den sanna befrielsen.