“Han formade människors tro under år-hundraden”

Kära bröder och systrar! I dag skulle jag vilja tala till er om den helige Petrus Kanis, Canisius i den latinska formen av hans efternamn, en mycket viktig gestalt under det katolska 1500-talet. Han föddes den 8 maj 1521 i Nijmegen i Holland. Hans far var borgmästare i staden. Medan han var student vid universitetet i Köln besökte han ofta S:t Barbaras kartusianska munkar – ett pulserande centrum för katolskt liv – och andra fromma män som lade an på spiritualiteten i det så kallade devotio moderna. Han trädde in i Jesu sällskap den 8 maj 1543 i Mainz (Rhenlandet-Pfalz) sedan han följt en kurs i andliga övningar under ledning av den salige Peter Faber, Petrus Faber, en av de första följeslagarna till den helige Ignatius av Loyola. Han prästvigdes i Köln i juni 1546 och följande år deltog han i konciliet i Trient, som teolog hos biskopen av Augburg, kardinal Otto Truchsess von Waldburg, där han samarbetade med två kollegor, Diego Laínez och Alfonso Salmerón.

År 1548 sände den helige Ignatius honom att fullborda den spirituella utbildningen i Rom. Han sände honom sedan till Messina Kollegio för att han skulle öva sig i anspråkslösa hushållstjänster. Han blev teologie doktor i Bologna. Den 4 oktober tilldelades han av den helige Ignatius apostolatet i Tyskland. Den 2 september samma år, 1549, besökte han påven Paulus III i Castel Gandolfo, och sedan reste han till Petrus basilika för att be. Här bad han om hjälp från de stora heliga apostlarna Petrus och Paulus att få permanent kraft genom den apostoliska välsignelsen för sin viktiga bestämmelse, sin nya mission. Han skrev i sin dagbok några ord om denna bön. Han sade: ”Där kände jag att en stor tröst och närvaro i nåden gavs mig genom dessa förebedjare (Petrus och Paulus). De bekräftade min mission i Tyskland, och de tycktes förmedla stöd till mig som Tysklands apostel genom sin välvilja. Du vet, Herre, på hur många sätt och hur många gånger du på samma dag anförtrodde Tyskland åt mig för att jag senare skulle ha omsorg om det, och för dess skull önskar jag leva och dö”.
Vi måste hålla i minnet att vi befinner oss själva i tiden för den lutherska reformationen, vid den tid då den katolska tron i tysktalande länder i mötet med utstrålningen från reformationen tycktes gå under. Uppgiften som anförtroddes Canisius var nästan omöjlig, eftersom han hade fått uppdraget att vitalisera och förnya den katolska tron i tysktalande länder. Det var möjligt endast genom styrkan i bönen. Det var möjligt endast utifrån centrum, dvs. från en djup, personlig vänskap med Kristus; vänskap med Kristus i hans kropp, Kyrkan, som får sin näring genom eukaristin, hans verkliga närvaro. Canisius följde den mission han tagit emot av Ignatius och påven Paulus III och lämnade Tyskland och reste först till hertigdömet Bayern, som under flera år var platsen för hans verksamhet. Som dekan, rektor och vice kansler för universitetet i Ingolstadt hade han uppsikt över det akademiska livet vid institutet och den religiösa och moraliska utvecklingen hos folket. I Wien, där han under en kort tid var administratör för stiftet, utförde han sin pastorala gärning på sjukhus och fängelser, både i staden och på landsbygden och han förberedde publicerandet av sin katekes. År 1556 grundade han Kollegiet i Prag och till 1569 var han den högtyska jesuitprovinsens förste superior.

I denna befattning etablerade han i tysktalande länder ett starkt nätverk av gemenskaper i sin orden, speciellt för kollegier som blev utgångspunkt för den katolska reformationen i förnyelsen av den katolska tron. Vid den tiden deltog han i dialogerna i Worms med protestantiska ledare, bl.a. Philipp Melanchton (1557). Han deltog i de två riksdagarna i Augsburg (1559 och 1565). Han åtföljde kardinal Stanislaw Hozjusz, legat åt påven Pius IV, till kejsar Ferdinand (1560). Han grep in i slutfasen av konciliet i Trient, där han talade om kommunion under båda gestalterna och om Index över förbjudna böcker (1562). År 1580 reste han till Freiburg i Schweiz, där han helt ägnade sig åt att predika och författa sina skrifter. Han dog där den 21 dec.1597. Han saligförklarades av den salige Pius IX år 1864. År 1897 proklamerades han som Tysklands apostel av påven Leo XIII och kanoniserades och proklamerades som kyrkolärare av påven Pius XI år 1925. Den helige Petrus Canisius tillbringade en stor del av sitt liv i kontakt med de socialt mest betydande personerna under sin tid och utövade ett speciellt inflytande genom sina skrifter. Han utgav de kompletta verken av Cyrillus av Alexandria och den helige Leo den store, Breven av den helige Hieronymus och Bönerna av den helige Nikolaus von Flühe. Han publicerade andaktsböcker på många språk, biografier av några schweiziska helgon och många homiletiska texter. Men hans mest spridda skrifter var de tre katekeserna författade mellan 1555 och 1558. Den första katekesen var riktad till studenter som var i stånd att förstå elementära teologiska begrepp; den andra till ungdomarna bland folket för en inledande religionsundervisning; den tredje till ungdomar med skolundervisning motsvarande grundskolans mellan- och högstadium. Den katolska läran förklarades genom frågor och svar, kort uttryckt med bibliska termer, mycket klart och utan polemik. Enbart under hans livstid fanns det gott och väl 200 utgåvor av denna katekes! Och hundratals utgåvor följde på varandra ända till 1900-talet. Sålunda kallade människorna i Tyskland ännu under min fars generation katekesen helt enkelt Canisius. Han är verkligen kateketen under århundraden. Han präglade människors tro under århundraden.

Följande är karakteristiskt för den helige Petrus Canisius: att vara i stånd att harmoniskt kombinera trohet mot dogmatiska principerna med tillbörlig respekt för varje person. Den helige Canisius skilde mellan ett medvetet, klandervärt avfall och en icke klandervärd förlust av tron under vissa omständigheter. Och han förklarade inför Rom att större delen av de tyskar som gick över till protestantismen var utan skuld. I ett historiskt ögonblick med starkt konfessionellt motstånd undvek han – detta är något ovanligt – tidens hårdhet och retorisk vrede bland de kristna – och han ville endast presentera de andliga rötterna och uppliva tron i Kyrkan. Hans omfattande och inträngande kunskap i den heliga Skrift och i kyrkofäderna tjänade detta syfte: samma kunskap som understödde hans personliga relation till Gud och den allvarliga spiritualitet som han hämtade från devotio moderna och rhensk mystik. Karakteristiskt för den helige Canisius spiritualitet var en djup, personlig vänskap med Jesus. Till exempel skrev han i sin dagbok den 4 sept.1549 under det han talade med Herren: ”Till slut, som om du för mig öppnade hjärtat på den allraheligaste kroppen, som jag tycktes se framför mig, befallde du mig att dricka från den källan och inbjöd mig, så att säga, att förvärva vatten för min frälsning från din källa, o min Frälsare”. Och sedan såg han att Frälsaren gav honom en klädnad med tre delar som kallades frid, kärlek och uthållighet. Och med denna klädnad av frid, kärlek och uthållighet utförde Canisius sitt förnyelseverk av katolicismen. Hans vänskap med Jesus – som är centrum för hans personlighet – fick sin näring genom kärlek till Bibeln, kärlek till Sakramentet, kärlek till fäderna. Denna vänskap var klart förenad med medvetandet om att vara någon som fortsatte apostlarnas mission i Kyrkan. Och detta påminner oss om att varje äkta förkunnare av evangeliet alltid är ett instrument i förening med Jesus och Kyrkan och därför fruktbärande.

Den helige Petrus Canisius fostrades i sin vänskap med Jesus i den spirituella omgivning som präglades av det kartusianska klostret i Köln, i vilket han hade nära kontakt med två kartusianska mystiker: Johann Lansperger, i latinsk form Lanspergius, och Nicolas van Hesche, i latinsk form Eschius. Senare fördjupade han erfarenheten av denna vänskap, familiaritas stupenda nimis, med kontemplation över mysterierna i Jesu liv, som utgör en stor del av den helige Ignatius’ andliga övningar. Hans intensiva andakt till Jesu Hjärta, som kulminerade i vigningen till det apostoliska ämbetet i Vatikanens basilika har sin grund här.

I den kristocentriska spiritualiteten hos den helige Petrus Canisius finns det rotat en djup övertygelse: Det finns ingen själ angelägen om sin egen fullkomning som inte praktiserar mental bön varje dag, ett ordinärt medel som tillåter Jesu lärjunge att leva förtroligt med den gudomlige Mästaren. På grund härav insisterar vårt helgon, i de skrifter som är avsedda för andlig utbildning av folket, på betydelsen av liturgin med hans kommentarer till evangelierna, av högtiderna, av riten i den heliga mässan och av sakramenten. Men samtidigt är han noggrann med att visa de troende behovet av skönheten som finns i personlig, daglig bön, och möjliggör och stöder deltagandet i den offentliga gudstjänsten i kyrkan.

Det handlar om ett rop efter en metod som bevarar sitt värde intakt, speciellt sedan den åter förts fram med auktoritet av Andra Vatikankonciliet i Konstitutionen "Sacrosanctum Concilium": Kristet liv växer inte om det inte närs genom deltagande i liturgin, speciellt i söndagens heliga mässa och genom personlig, daglig bön, genom personlig kontakt med Gud. Bland de tusentals aktiviteter och de många distraktioner som omger oss, är det nödvändigt att finna stunder av samling inför Herren för att lyssna på honom och tala med honom. Samtidigt är det exempel som den helige Canisius har förmedlat till oss, inte endast i sina verk utan framför allt med sitt liv, av permanent värde. Han lär klart och tydligt att det apostoliska ämbetet är effektivt och producerar frälsande frukter i hjärtan, endast om predikanten är ett personligt Jesu vittne och ett instrument till hans förfogande. Han måste vara förenad med honom i hans evangelium och hans Kyrka i tron, genom ett moraliskt följdriktigt liv och i ständig bön liksom kärleken. Och detta är sant för varje kristen som önskar leva sin tillgivenhet till Kristus med uthållighet och trohet.