Söndag den 25 januari 2026

När Jesus hör att Johannes har blivit fängslad drar han sig inte undan i rädsla — han träder fram i ljuset. I Galileen, i ett gränsland som sågs som halvt hedniskt och bortglömt, börjar han sitt verk. Det är där profetian går i uppfyllelse: folket som vandrade i mörker har sett ett stort ljus. Gud väljer inte centrum för makt, utan platsen där längtan är som störst. Så verkar nåden också i våra liv: ofta börjar den inte i det vi har kontroll över, utan där vi känner oss fattiga, oklara, ofärdiga.

Jesu första ord sammanfattar hela evangeliet: ”Omvänd er, ty himmelriket är nära.” Omvändelsen i katolsk mening är inte bara ånger över det förflutna, utan en vändning av hela hjärtat mot Gud — en rörelse som fortsätter genom hela livet. Kyrkan kallar oss ständigt tillbaka till detta genom botens sakrament, genom liturgin, genom Ordet. Himmelriket är inte långt borta; det är redan närvarande i Kristus, i hans kropp som är Kyrkan, i sakramentens liv.

När Jesus kallar de första lärjungarna sker något lika enkelt som omvälvande. De lämnar sina nät. De lämnar inte bara arbete, utan sin trygghet, sin identitet, sitt sätt att förstå världen. Kallelsen är personlig — ”Följ mig” — men den är aldrig privat. De kallas att bli människofiskare, att dra andra in i gemenskapen med Gud. Här ser vi början till det apostoliska uppdrag som lever vidare i Kyrkan: att föra Kristi ljus vidare, inte med tvång, utan genom vittnesbörd, kärlek och trofasthet.

Texten slutar med att Jesus vandrar omkring, undervisar, förkunnar och botar. Ord och handling hör ihop. I katolsk tro är frälsningen inte en idé utan ett liv som rör vid kropp och själ. Där Kristus går fram, där börjar Guds rike ta form mitt i världen.

Kanske är frågan till oss idag enkel: Vilka “nät” håller jag fortfarande fast vid? Och vågar jag tro att ljuset också kan nå de mörka platserna i mitt liv?

Bön:
Herre Jesus, kalla mig på nytt. Lär mig lämna det som binder mig och följa dig med förtröstan. Låt ditt ljus växa i mig och lysa för andra. Amen.